Jag har så länge jag minns varit fascinderad av andra kvinnor. Kvinnor i olika åldrar, utseenden, livstro, personlighet och karriär. Kvinnor inspirerar mig och jag har alltid tyckt att kvinnor är det finaste Gud skapat. Deras intellekt, emotionella Iiv, socialkompetens mm fascinerar mig jämt. Men jag har av någon konstig anledning inte inkluderat mig själv i den skaran i mina tankar. Jag har alltid känt mig "könlös". Män fascinerar mig visserligen med, men det feminina är slående i all dess glans. Under min tidiga uppväxt har min personlighet präglats mycket av min egen mor. Mor var då super kvinnan i mina ögon. Hon hade en enorm, tålamod och var så klok att alla som kände henne prisade hennes karaktär. Jag har aldrig drömt att bli som hon. Jag hade inga drömmar som barn. Framtiden var något jag inte brydde mig om, för just då levde jag "fullt ut".Jag levde för stunden, men skolan lärde mig annat. Det lärde mig att se framåt, att skapa en bild av en framtid. Ändå visste jag inte vad jag ville av mitt liv, den tanken fanns aldrig, förrän vid nian då jag tvingades att välja. Att välja något som jag ännu inte var redo för. Jag var för ung helt enkelt för att ta detta stora beslut. Och visst ser man många gymnasister hoppa va eller byta linje när de inte kunnat hitta sig själva i deras första val...Tillbaks till kvinnorna.Jag växte upp bland mina fastrar, mostrar, mormor, farmor o mamma. Det var liksom ett överdåd att iakta dessa kvinnor. Jag skrattar inombords, när jag minns hur jag förvirrad inte kunde hålla reda på allihop. Alla dessa karaktärer och temprament haha! Men så blev jag tonåring och tidsnog var det dags att lära känna vem jag var. Fast den frågan är lite felställd tycker jag. För vad betyder det att ta reda på vem man är?? Jag vet var jag kommer ifrån, vems barn jag är, vilken personlighet jag hade... men vet jag vad jag VILLE? Livet har alltid kännts som en oändlig pjäs. Med åren, känns den lida mot sitt andra hälft, närmare slutet månad för.månad. För vad är åren, om inte några få månader som hejdlöst far förbi. Och kvar står jag, fortfarande ovetande om vad jag EGENTLIGEN vill :-) Men jag tycks roa mig med att vilja tro att jag ändå VET ett o annat. Jag intalar mig att jag vill "make a difference"... and create a Happy End!